Jag kan utan tvekan säga att för mig finns magin i musiken. När jag lyssnar på musik kan jag uppleva något som inte finns nån annanstans. Den starkaste upplevelsen får jag ju förstås när jag spelar live, tillsammans med andra. Att hålla på själv med datorn och hundratusen syntar blir jag ganska fort trött på. Det fattas nåt. Det fattas den dynamiska energin som kommer av att flera oändliga möjligheter implementeras genom att flera själar ingår i samma system. Det blir som bäst när man improviserar, jammar, kring något gemensamt grundtema.
Men ändå- en enkel melodi, en hit eller kanske en vaggvisa kan fylla mig med stora känslor som är obeskrivliga.
Ja. Musiken är obeskrivlig. Den är sitt eget språk i sin egen klass, bortom ord och bild. Det är därför som ingen egentligen kan värja sig mot musiken. Den är direkt och ointellektuell. Den lämnar ingen oberörd och ingen kan säga att: -Det där är dålig musik. Inte så länge det finns någon enda människa som gillar den musiken.
Musiken är en personlig angelägenhet. Visst finns det en massa tävlingar och sånt, men det har inte med musiken att göra utan med människan. Människan vill ha kickar, upplevelser, starka känslor. Detta är ju kommersiellt gångbart. Men Musiken i sig själv har ingenting med det att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar